Konceptet grannar och varför det gick fel…
Allihop började för länge sedan i en avlägsen tid på en planet som inte fanns. Det enda som fanns var ett stort gasmoln, stenar etc. Sedan kom Gud med sin Zippo- tändare och det sa Boooom.
Ur svampmolnet bildades några stora och några små stenklumpar, men all gas tog inte slut. Den kvarvarande gasen bildade en brinnande massa. En av de stora stenklumparna döptes till Terra, av vem vet jag inte. Det är inte väsentligt. Låt oss nu fokusera på denna klump. Efter X antal miljoner år kom Begynnelsen… Några sade att det var ett mirakel. Själv hävdar jag att det var en stor katastrof. Men oavsett vad man nu skall kalla det hela så var det samma sak: Några ämnen reagerade med varandra och bildade den första bakterien, som sedan skulle utvecklas till en fisk.
Fisken hade sitt lila roliga och det blev fler fiskar och fler och fler. Till slut blev det så mycket fisk att dom inte fick plats i havet. Vilket ledde till att några mobbade stackare, dom var ofantligt mobbade, till slut fick nog. Dom tog Det Stora Steget. De gingo (i viss överförd bemärkelse, då fiskar endast har fiskben) upp på land. Efter några år kom dom på det Naturliga urvalet. Vilket går ut på att den starke överlever (fiskarna hade också försökt det, men lyckades inte så bra). Djuren, om man vill kalla dom så, blev allt större och större, starkare och starkare. Till slut var dom så stora och starka att dom behövde två hjärnor, en i röven och en i huvudet.
Men så hände det. En av stenklumparna i den stora smällen hade kommit på irrvägar men beslöt sig till slut för att komma hem igen, vilket den gjorde med dunder och brak. Sten var så stor att den tog död på alla de stora djuren, som genom sin arrogans och stolthet inte gömde sig. Dom stod ju överst i näringskedjan och kunde sådels inte dö, utom av ålder förstås. När nu stenen parkerade sig på jordklumpen, som nu var grön av träd och blomster dog alla de stora djuren medans de små klarade sig i sina gömställen. Efter ytterligare några år av evolution sprang det omkring några betydelselösa små, håriga djur. Låt oss för enkelhetens skull, kalla dom apor. Ytterligare en tid senare födde en av dessa apor en flicka, som fick namnet Lucy (inte av dom givetvis). Denna Lucy (vissa kallade henne Eva) hade en viss insikt om livet. Det började med att hon lyckade tända eld på skogen dom levde i, vilket resulterade i att alla hennes släktingar dog. Då fick hon tid att tänka. Hon tänkte på allt möjligt. Efter några års tänkande kom hon på att hon tänkte och sådels inte kundes kalla apa, utan döpte om sig till Homo Sapiens, det tyckte hon lät bra: Hon som tänker. På en av sina vandringar träffade hon fler av sina likar, fick barn som levde lyckliga i alla sina dagar. Helt omedvetna om den fasansfulla händelsekedjan, som i slutänden skulle, efter många år av urval leda till… Grannar!
Låt oss nu ta ett litet skutt historien, till en händelse som skulle komma att ha stor betydelse för konceptet grannar. Under denna tid var konceptet väletablerat och så vitt jag vet fungerade det väldigt bra. En av anledningarna att det fungerade så bra var att världen var indelad i ett antal olika zoner, där Lucy eller Evas, om man så vill, släktingar hade bosatt sig. Uppdelningen var i stor sätt följande: i norr bodde vikingarna, som höll på med sitt, tills dom fick tråkigt då dom anföll England för att ta det dom ville ha. I söder bodde Afrikanerna, som ingen brydde sig om, I öster Bodde kineser och japaner, som ingen viste att dom fanns (utom dom själva naturligtvis). I mitten bodde ett folk som kallade sig Romare. Under den här tiden var rommarnas rike Världen. Där fungerade det omtalade konceptet bra, eftersom dom hade erövrat alla sina grannars mark, och det således inte fanns några grannar. Dom hade det jättebra, dödade sina grannar till höger och vänster, för att hålla sig sysselsatta. Runt år 0, som det sedan skulle kallas, varför vet jag inte; Terra hade ju funnits så ofantligt mycket längre tid. Men i alla fall så levde då en man som någon hade döpt till Jesus från Nasaret, Judarnas Konung eller som katolikerna envisas med att kalla honom Iesus Nasareus Rex Iudaei, fast båda namnen är ju litet krystade, han hette ju egentligen Jesus Josefsson, Grabben åt ´n Snickarn. Denne man, som jag för enkelhetens skull, kallar Jesus hade en idé. Hans idé gick ut på att man skulle vara litet trevligare mot sin granne och inte bara ta hans land, våldta hans fru samt sälja grannen själv som slav. Men tyvärr fick han få åhörare, men dom han fick var hängivna. Det hela slutade dock med att hans granne spikade upp honom på ett kors. Detta var det bästa som kunde ha hänt honom, han fick en enorm publicitet. Och snart började dom som inte tyckte om hans idé döda dom som gjorde det och viceversa. Detta gav, efter några års dödande upphov till en ganska blodtörstig tro eller religion, som i stora drag gick ut på att man skulle vara snälla mot varandra och dricka denna Jesus blod samt äta hans kött, under vissa ritualer. Efter ett tag så ”vann” den framlidne Jesus och hans ideal fick ett stort fotföste överallt. Då handlade det mycket om att döda eller tvinga de få av sina grannar, som fortfarande trodde på andra religioner att byta tro. Detta har jag litet svårt för: Om man skall döda sin granne för att han tycker fel saker så är man väl inte snäll mot honom eller henne?
Tillbaka till framtiden eller nutiden, beroende hur man ser på saken. Låt oss först sätta oss in i världsläget: Vi har fått nya grannar Västerut i, som det nu heter Amerika, i söder lever fortfarande afrikanerna, som har problem med sin ekonomi. Det är ett nytt påfund som betyder att allt kretsar runt små gröna, röda eller gula papperslappar och allt går ut på att få så många som möjligt, då är man lycklig. Problemet i Afrika är att dom har för få. Men nu bryr sig folk om dom, inte för att dom är våra grannar utan för att det finns en trögflytande, svart vätska, som består av kolväten som kallas olja, men även kallad Det Svarta Guldet (vanligt guld har dom också gott om). I öster bor fortfarande japaner, kineser etc. Dom har vi även viss koll på nuförtiden. Men inte fortfarande inte för att dom är våra grannar, utan föra att det går att utnyttja dom på olika sätt. Det finns även en ö som ligger åt sydost, där engelsmännen dumpade av oönskade grannar, vilket i och för sig är en förbättring. Dom fick ju i alla fall leva. Mitt i smeten finns något som kallas Europa, som jag ska gå in på litet djupare senare. I alla dessa delar av Terra har Homo- Sapiens Sapiens, som vi nu kallas, eftersom vi nu har kommit på att man tänkte i Homo Sapiens- banorna för länge sedan. Vi har alltså tänkt en gång till. Det ända som fanns att göra då var att lägga på ett till Sapiens, för att markera att man tänkt vidare i den käre Lucys banor. Så vi kallar oss alltså för Hon som Tänker att hon Tänker. Ja just ja, de andra stackars små djuren som inte kom på det här med Homo- Sapiens, ska dö! Eftersom det är gott att äta dom samt dom ser fina ut på väggen där hemma och fint ska det ju se ut, så att man kan bräcka grannen.
Som jag sade så har vi våra olika områden där vi lever, oavsätt om det är öst, väst, syd eller nord verkar det som att vi har ett problem: vi gillar inte våra grannar. Således flyttar vi till ställen där vi hoppas att det inte finns några grannar, där av denna spridning rasen har fått. Men problemet är att andra har tänkt det före oss. Det är sanslöst! Det spelar ingen roll vart man flyttar det finns alltid grannar. Allt detta flyttande fram och tillbaka har bara lett till att vi nu kan flyga, om det beror på naturligt urval eller ej kan jag inte säga. Har man bara tillräckligt många gröna lappar kan man i alla fall fly till någon annan del av världen någon vecka under sommaren, för att på så vis slippa sina grannar ett tag. Men så finns det ju folk som verkligen hatar sina grannar, som gör allt för att slippa dom. Några lyckades till och med, som den där jeppen som klättrade upp på det högsta berget som fanns. Han måste ha varit lycklig när han satt där uppe. Men lagen om alltings jävlighet slog till: Det är riktigt kallt där uppe, vilket han nog inte hade räknat med i sin kamp mot grannarna, så han fick låv att klättra ner några timmar senare. Några år senare var det en amerikan och en ryss som kom på att det nog inte fanns någon som bodde på den gula stenklumpen, som av någon outgrundlig anledning snurrar runt Terra. Vad dom gjorde var att dom lade ner en massa gröna lappar på att bygga en farkost att åka dit med. Väl där upptäcker dom att det inte finns någon mat. Envisa som dom var kämpade dom mot hungern i ett par dagar (något bättre än bergklättrares få timmar), sedan åker dom hem.
Europa. Där kommer jag ifrån. Det finns grannar där också, det upptäckte mina förfäder, som bodde i Polen. Polen är ännu ett litet skitland med en massor av grannar, efter ett tag fick även dom nog och flydde till Sverige. När dom kom till södra Sverige och upptäckte att det fanns folk även där flydde dom vidare norrut, tills dom kom till det Inre stödområdet, som det kallas nu. Detta område ligger i mitten av ingenstans med väldigt få grannar, när dom insåg att hur dom än gjorde så skulle dom alltid ha grannar, men eftersom det inte fanns så gott om dom här så slog dom sig ner där. Dom bildade familj, fick barn och levde hyfsat lyckligt men avundades vår vän Lucy, som helt saknade grannar. Efter några generationer började dom gröna lapparna ta slut och vår klan tvingades söderut. Efter ytterligare någon generation träffades min mor och far varandra för första gången i en liten håla: Söderhamn. Här gick de båda på den lilla skolan Norrtull, men eftersom man inte kunde få den utbildning dom ville ha, för att kunna få rikligt med lappar flyttade mina föräldrar, oberoende av varandra ner till storstaden Uppsala. Det visade sig vara ett stort misstag. Dom träffade varandra flyttade ihop och gifte sig och fick två barn. Vilket i sig inte var synd, förutom att det ledde till att jag blev införstådd i konceptet grannar.
Jag växte upp i ett fyrkantigt hus nära Katedralskolan. vi bodde i en trea. Med massor av grannar den ena värre än den andra. Vår närmsta granne, som bodde vägg i vägg, sitter för närvarande på kåken för förskingring. Han var kassör och ordförande i vår bostadsrättsförening. En annan granne var i det närmaste en patologiskt pedant, petade man på någonting i hans lägenhet var han tvungen att decifira hela lägenheten. Vi bodde på femte våningen, av sex, två våningar under oss bodde en kock och en alkoliserad hora, som hade barn i min ålder. En dag när jag var på väg ut med min far var hissen trasig. Inget märkvärldig med det, men det gjorde att vi fick ta trapporna i stället. När vi hade kommit ner till tredje våning, där kocken bodde, såg det ut som om någon hade spillt ut litet röd färg på golvet, vi tyckte att det var ganska konstigt. Ju längre ner vi kom desto mer röd färg blev det när vi kom ner till entrén hade någon hällt ut ca 2 liter röd färg, trodde vi. Väl ute stod det ett antal polisbilar, och en ambulans på gatan. Det visade sig att kocken och alkisen hade bråkat, hon hade känt sig hotad, tagit sitt barn, sprungit upp en trappa lämnat barnet där, kutat ner igen, förbi mannen, som hade kutat efter henne. När hon var i tillbaka i lägenheten hade hon hämtat en av sin mans kockknivar, sprungit ut i hallen och planterat kniven i honom. I självförsvar, givetvis. Han dog nästan. Något år efter det flyttade vi till Söderhamn. Där bodde vi i ett hus. Vi hade det rätt trevligt där. Vi hade inga grannar att tala om. När vi bott där i två år flyttade vi tillbaka till Uppsala. Vi tog tillflykt i ett hus som låg tvärs över gatan, där vi hade bott tidigare.
Detta hus kallades Härligheten, uppkallat efter allt religöst folk som bodde här. När vi flyttade hit levde följande av Guds stridsmän i uppgången: Kyrkoherde och fru Lennart Rungren på bottenvåningen; på ettan änkeprostinnan Magnusson; på tvåan biskop emeritus av Gotland, med biskopinna, Ture Furberg; på våran våning prosten Dag Nyberg, som för övrigt begravde min farsfars morfar i Ådals Lidens kyrka någon gång på 20- talet och som själv nyligen blev befordrad till Härligheten och inträdde genom Pärleporten. Tre andra präster med tillhörande äkta hälfter han tyvärr avlida innan vi flyttade in. I en av dessa prästerliga paradvåningar bor det numera två bögar och en Fox- terrier. I Härlighetens grannkåk bodde riksdagsmannen och landshövdingen Ragnar Edenman och en del andra toppolitiker. Det huset kallades följaktligen Makten. Alltså Makten och Härligheten. Med tanke på att det fanns så pass många i detta hus som tyckte att den där Jesus hade någonting bakom pannbenet samt att det låg någonting i hans idéer: det där med att man skall vara snäll mot sin granne, så trodde vi att vi skulle, för en gång skull trivas med våra grannar. Visst gjorde vi det, ett tag. Sedan blev allt fler av dom befordrade och deras barnbarn flyttade in. Dom flesta var verkligen trevliga. Men ack… Då gick alla dom gnidiga, gubbarna och deras surkärringar igång. Dom började litet lätt, gömda bakom sina dörrar med små lappar från det fördolda. Som en dag när jag var nere i tvättstugan är det någon som har satt en röd stjärna vid alla våra tvätt tider med kommentaren ”Du tvättar mycket”. Sedan hade vi någon gång, helt oförlåtligt, glömt att ta bort det sista av luddet från torktumlarfiltret. Vilket vi fick reda på av hon som hade tvättid efter oss, som kom upp och var mycket upp rörd. Hennes världsbild var rubbad, aldrig hade hon varit med om det tidigare. Det lät som om ännu en stor stenbit skulle parkera sig på Terra. Men det var småpotatis av vad mina kära grannar hittade på. Hon som bor vägg i vägg med oss till exempel. Hon bodde precis ovanför oss men fick en dag för sig att det var litet kyligt inne, så hon löste problemet med att göra en liten brasa mitt i vardagsrummet. Efter den ”Incidenten ” fick hon flytta till en mindre lägenhet. Hon är Polär- bipolär eller som man också kan yttrycka det: schizofren och går på så mycket mediciner att när hon pratar åker tungan ner till golvet. Vi har även en bulgar, som jag i dagligt tal brukar referera tillsom ”BulgarJävlen”. Han är helt flippad. Jag var på väg hem från någon vän vid elva- tiden en fredag och möts av en piketbuss som han kallat dit för att några studenter hade en liten förfest hemma hos sig. När jag kommer in i entrén står poliserna och skäller på Ivan för att han ringde efter dom när det varken var sent eller högljutt. Två veckor senare vaknar jag vi två- tiden på natten av ett infernaliskt läte, det visade sig att han gick loss på väggen i trapphuset med en slagborr. En tid senare var jag och några polare på väg hem till mig. Vi tryckte in oss sju personer i hissen, som är extremt liten, det är trångt när man är redan tre stycken i den. Vår färd gick ca två decimeter upp, sedan en halvmeter ner. Ivan Ivanov upptäckte att vi hade fastnat, pratade litet eller snarare skällde litet på mig, för att sedan ringa polisen. När vi suttit där i en halvtimme börjar en av oss få panik, då dyker han upp igen och skäller litet mer. Det är han i ett nötskal: skicka polisen på sina grannar. Han måste hata alla sina grannar lika mycket som jag hatar honom.
Så här skulle jag kunna forsätta sida upp och sida ner med intressanta anekdoter om mina idiotiska grannar, som dom där på femte våningen som klagar på att en student, som bor i lägenheten bredvid röker. Dom har skrivit brev till ordföranden, klagat på dom, tagit upp det på årsmöten. Det roliga med det är att dom alltid klagar, det spelar ingen roll om studenten i fråga har varit hemma. Dom lyckas ändå störa sig på röken som inte kommer…
Det spelar ingen roll vem jag pratar med, var dom bor eller vad dom heter jag vet att vi alla har en sak gemensamt, som vi alla flyr från. Våra grannar. Varför var fisken tvungen att gå upp på land? Den hade ju ändå inget där att göra.
/A-nar
Kommentarer
Lyssna på Just D - Grannar, den påminner om det du skrev ;) —Hjorten
- Underabar!!!Helt underbar!Du har just blivit upphöjd till husgud i cynism.//Swow