Blenda hånade ibland mig (Sunnan) för att jag ibland använder de långa kommandoväxlar som finns till de flesta gnu-program. »Vill du ha RSI, eller?«
Nej, självklart inte. Vad är det för dum fråga?
Det finns anledningar olika smaker till att jag använder dem. När jag ska visa någon annan hur man gör något, som ett exempel, använder jag alltid dem.
Jag skriver tar --gzip --extract --file filnamnet.tar.gz
eftersom jag kommer ihåg när någon visade mig första gången hur man
gjorde. De skrev tar zxvf filnamnet.tar.gz. Visst,
funkar, men hur ska man haja vad som är vad av de olika växlarna? Du
blir mer eller mindre tvungen att kolla i man-sidan för att förstå.
Långa kommandoväxlar är lätta att förstå och lätta att komma
ihåg. --recursive är alltid rekursivt, oavsett
program. (Det finns en lista, jag tror att den finns i GNU coding
standards, med vilka växlar som gäller för olika saker så att det ska
vara konsekvent mellan program olika smaker.)
- r är ibland
--recursive, ibland
--reverse.
Jag använder kortformen ibland, när det är ett progam jag använder
mycket. T.ex. brukar jag faktiskt skriva tar zxf
filnamnet.tar.gz, eller ls -lrt istället för
ls --format=long --reverse --sort=time. Om jag kommer
ihåg. Men jag tycker verkligen att med den långa är det uppenbart vad
som kommer att hända, medan den korta får mig att tänka »vad var det
nu lrt gjorde?«.
Om jag inte kommer ihåg kör jag hellre ett long option än kollar, om det inte är något som jag kommer att kolla ofta. Och eftersom en av livets stora sanningar är YAGNI - jag kommer inte att behöva ha den kunskapen (vilken kortform som är den långa växeln) memorerad.
Det är väldigt synd att bara vissa program har GNUs system med långa
kommandoväxlar. find skulle till exempel verkligen behöva
det. perl och mplayer
kanske. ps definitivt.
Olika personers minne fungerar på olika sätt. Jag har väldigt, väldigt lätt för att komma ihåg ord och hur de stavas (inte för att stavningen är så viktig ty de långa kommandoväxlarna autokompletteras om du bara kommer ihåg början), medan mitt minne för att komma ihåg bokstäver och om de ska vara stora eller små är ungefär som de flestas. Det går (jag klarade mig utmärkt innan jag upptäckte glädjen med långa växlar) men det är skönt att slippa.
ls -R medan cp -r. Jaha. Jag har lärt om det
ska vara stort eller litet -r på ls, cp och mv, men på chmod, chown
och sånt använder jag långa växlar. Hade jag förstått meningen med
långa växlar från början hade jag sparat BrainClutter-plats i huvudet
och använt dem hela tiden. Det tar trots allt mycket mindre tid att
skriva en lång växel än att öppna dokumentationen eller kolla hjälpen.
Kategorier: Datorer