För diskurs;
Du verkar »sann« i den mån en nu kan vara det. Obs inte som i »autentisk«, mer som i »insiktande«. Obs hela den här kommentaren vilar på en paradox. —Oeoe
- Jag tycker om paradoxer, gärna tidsparadoxer och kvantparadoxer. Jag försöker att vara så »sann« jag kan, men det är inte mycket som går att göra för att göra det »sanna« sant. Eller jag har inte sett något större bevis för att det går. Allt är i slutändan bara individuella/autonoma berättelser som vävs samman. Jag tycker det är intressant hur vi kan skapa ett gemensamt irl. Frågan är bara hur gemensam »sanningen« i irl faktiskt är. Spännande att du vill diskutera! —elva
- Jag tror den »gemensamma sanningen« är antingen väldigt osann eller väldigt ogemensam. Däremot är det ju många som tror på den. Berättelserna om sig själv, sina egna »sanningar« tycker jag en har möjlighet att förtälja/förändra. En är inte bara berättelse/-r, en är en berättare också! Vilket är härligt. —Oeoe
- Det är här jag tycker det blir hemskt spännande och mycket kvantigt, jag undrar hur mycket av ens berättande som är »sant« även utanför berättandet. Finns det ett irl bakom »sanningarna« även bakom vår egen »sanning«? Och när blir »sanningen« i så fall till kött, materia, fast till skillnad från bara upplevt/personligt? jag kanske bara ställer fler frågor men sånt här intresserar mig! —elva
- Vad menar du med om det finns ett IRL bakom? En materialitet? En »verkligt sann 'sanning'«? En kärna? När det gäller materialitet-berättelse (eller kropp-sanning) så är det inte så lätt att skilja på dessa, om du frågar mig. Vi är påverkade, kanske beroende, av berättelserna/sanningarna om materialiteten när vi tänker/tittar på/berättar om den. Det finns inget »gyllene förstadium« där vi kan »se klart«. It's all very fuzzy to me. —Oeoe
- Jag tror inte att man kan se eller ens greppa den ensamma »sanna« irl som finns bakom alla »sanningar«. Men i bland undrar jag om man inte skulle kunna förstå den åtminstone. Det kanske är en kärna jag syftar på, en orörd oberättad kärna. Jag tänker att det är en helt omåland berättelse som alla viskar vidare ifrån, inga former och inget fattbart där vi som berättar vidare fyller i färg och form och innehåll. Kanske en vind eller strålar. Åh så spännande. Jag går sällan utanför dörren så jag tycker det är extra intressant hur jag påverkas av att inte inkluderas i historier. Finns det jag säger om bara jag viskar mitt namn om nätterna? tack för discot, det får mig att drömma en smula! —elva
- Intressant, men jag håller inte med om kärnan. Till exempel du har ju nyss målat upp »det omålade« i ditt svar. Angående inklusion/exklusion: en berättar för sig själv, om inte annat. —Oeoe
- Det håller jag då det rakaste inte med om! Jag kan inte berätta vad kärnan är för jag kan inte uppleva den på annat sätt än just genom att ge den färg och form. Ej heller kan jag bekräfta att det jag säger har någon form av bäring heller. Det är min »sanning« om vad det är, men långt ifrån klart att det är så. Och angående att man berättar för sig själv, klart men jag undrar vad och hur det påverka ens egna berättelse. Kan man förändra »sanningen«? Jag skulle gärna ta en diskussion om »dårskap« med men det känns som att det kan bli för brett även om det angränsar till discot. —elva
- 1. Färg, form och berättande för mig är inte att »fylla i« någon slags sanning — det är på samma gång uppfattandet och (om)skapandet av någon slags sanning. Det kanske är ungefär vad du menar med att du "[inte kan] berätta vad kärnan är för jag kan inte uppleva den på annat sätt än just genom att ge den färg och form«, förresten? Kanske drar vi bara olika slutsatser av samma upplevelse, du att »kärnan« är svåråtkomlig, jag att den inte existerar. 2. Jag tror verkligen att det går att förändra sanningen, den är ju bara färg, form och berättande (för mig)! Sen, visst, ens sanning skapas ju ofta i relation till andra människor, samhället, historian osv. —Oeoe
- Ok nu blir det lite meta, men jag tycker att det här discot visa så otroligt mycket på just olika »sanningar« kan te sig + semantik! Men du kanske har helt rätt att det inte finns något bakomliggande och det endast är historier/»sanningar« som konvergerar och kanske samlas? Och det inte finns en linje som allt hämtas från! 2. Exakt, vad jag funderar på är just hur mkt det går att ändra på. Kan man skriva om berättelsen helt? Om man isolerar sig från andras »sanningar« så totalt att man är den endaste personen som innefattas av sin »sanning« är allt då möjligt? Människor, samhälle och historia är bara »sanningar« de med lol. Grymt givande disco! Jag inser att jag är helt oautentisk men jag kan inte låta bli. —elva
- Ingen fara, jag gillar ändå inte autenticitet (men har gjort, fråga Scapa! :-) Ja det blir i allra högsta grad meta, men det är OK tycker jag. Obs att någonting "bara en sanning« behöver inte innebära att det går lätt att bryta sig fri från den. När »sanningar«, eller vi kanske kan säga diskurser, krockar — dvs typ hela tiden — handlar det om makt. Ja, spännande att diskutera. Det är olika. —Oeoe
- jag är glad att ha gjort inverkan kära o —Scapa
- Jag hoppas hn läser det här och förklarar, eller det kanske är hemligt, kanske skulle skaffa det här jabber som alla verkar ha. Jag föredrar dock öppenheten med att skriva direkt i wikiformat. Oj oj, makten om »sanning« och »verklighet«, nu blir det tokspännande tycker även jag. Jag tänker att det måste vara sjukt jobbigt att bryta sig fri en från den s k gemensam »sanningen« (jag funderar lite på om det inte är två skillda saker vi pratar om samtidigt nu men desto mer intressant) och visst det är år av indoktrinering och socialisering som hn måste ta itu med så väll som moral och givetvis andra människor. Jag ser det lite som en David och Goliat kamp, fast jag kan inte påstå att David känns fullt lika välutrustad i det här fallet då David i den bibliska bemärkelsen faktiskt visste hur Goliat skulle bekämpas. —elva
- Ta inte på dig hela äran, dock, Scapa, det var andra teoretiker inblandade med ;) —Oeoe
- jajaja. petitesser :p —Scapa
jag tänker på gränser,
jag tänker såhär;
om de bara vore lika lätta att sätta / som för andra att överskrida. —Scapa
- Helt klart en intressant disco! Jag undrar jag med! Svårt! Jag försöker generellt sätta mkt gränser, Umgänge, struktur för socialisering och även fysiska gränser (som att aldrig besöka en viss plats för att ha minnet av det obefläckat). Jag har svårt att överträda andras gränser med (i vissa fall). Speciellt personal space och annat. Sådana gränser är det DS på att överskrida tycker jag. Kasst diskuterat av mig men det är en ypperligt svår fråga!
- till min nära vän SP (som ibland är lite av en diagnosfest) kan jag bara säga »gränsen, SP, GRÄNSEN!« så fattar hn att hn ska tagga ner lite. vi är t om på nivån att jag tyst kan dra ett streck i luften (som symboliserar gränsen). sweetness. men detta kanske inte är att eftersträva med alla omkring en. känner ibland att jag inte tar mitt ansvar att vara tydlig mot andra. det är inte bra vare sig för mig el de. —Scapa
- Jag gillar inte fysisk kontakt alls, jag gillar inte att andas in andras luft eller att röra vid saker som andra har rört vid. Men det är svårt med sådana gränser och det känns mer som ett utryck för kontroll. Den gräns jag tänker mest kring nuförtiden är den mellan mitt hem och det som finns utanför. Jag vill försegla den helt. Kanske lite offtopic, men du verkar vara en person som kan se samband. —elva
Jag är ganska privat av mig men mellan mina riktiga känslor, intressen, tankar och läsande ägnar jag mig åt att skriva poesi. Jag vill diskutera vad de bästa/mest givande intressen och hobbies är.