Meningen med språkregler är för att:
- Lättare göra sig förstådd
- Göra en skönläst text
Allt annat, t.ex. snygghet och ev. traditioner, är sekundärt, det är att betrakta som en bonus.
Jag (Sunnan) brukar aldrig rätta någon när jag tror att det de har skrivit är med flit, eller för att man inte orkar, för att man slarvar.
Det händer att jag påpekar saker när det är något återkommande »fel« om jag tror att det beror på att personen inte har all information.
T.ex. i fallet De Vs Dem reagerade jag eftersom jag tänkte att »det här kanske är någon som inte vet om att stavningen de finns«.
Alltså, jag vill att folk ska ha all info innan de tar sitt beslut.
Om man väljer att strunta helt i punktuation, versaler/gemener, stavning, grammatik et cetera så är det helt okay med mig. (Det blir lite jobbigt att läsa, men jag behöver å andra sidan inte läsa allt som skrivs i hela världen, so fuck it.)
Om någon däremot skriver bra men hela tiden gör ett visst fel, kanske stavar poliskonstapel »poliskånstapel«, så tänker jag att det är lite synd, det blir som en olyckshändelse eftersom det inte är personens eget val (en del stavar också som »åxå« och det brukar vara med avsikt), utan det är bara på grund av bristande information, och det ulitaristiska »sunda« förnuftet tvingar mig att säga till eftersom det alltid reagerar mot olyckor och annat som upplevs negativt.
Äsch, strunta i allt och skriv som ni vill.
Do what you want and make the fuckers pay,
don't waste your time and sleep your life away
I always meant to tell you - I don't like you anyway,
Dare I say. — The Bran Van 3000